Julkaistut lausunnot

Vanhemmat lausunnot

Julkaistut lausunnot

Olovligt bruk m.m.

LV 15/1287

Nämndens plenum 22.4.2016

UPPGIFTER OM HÄNDELSEFÖRLOPPET

A var passagerare på en motorcykel som B körde, när motorcykeln åkte av vägen. A ådrog sig svåra skador. Enligt B:s redogörelse till försäkringsbolaget hade han tagit hand om motorcykeln för att reparera den, och ingen särskild överenskommelse om användningen hade ingåtts. Av polisens undersökningsanmälan framgår att motorcykelns ägare C meddelat att han hade överlämnat motorcykeln till B för att repareras. Enligt C hade C inte gett B lov att köra motorcykeln. Enligt förundersökningen kommer A inte ihåg någonting av trafikskadan. Vid förundersökningen har B berättat att A var virrig när han kom på besök till B; A hade berättat för B att han hade vakat flera dygn i sträck. A behövde sina mediciner, men enligt B var det ingen idé för A att köra (bil). B hade sagt till A att A skulle kunna åka till sjukhuset med den motorcykel som B ”hade”. Slutligen hade B ändå bestämt sig för att föra A till sjukhuset på motorcykeln. När B fick en uttrycklig fråga om saken medgav han att han hade försett motorcykeln med en registreringsskylt som inte hörde till den.

Det försäkringsbolag som hade meddelat trafikförsäkring för motorcykeln ansåg att ersättningarna till A borde förvägras helt och hållet enligt 7 § 1 och 3 mom. i trafikförsäkringslagen på grund av A:s medvållande. I nämnda 1 mom. föreskrivs det att om någon uppsåtligen har vållat sig personskada, betalas ersättning endast i den mån övriga omständigheter bidragit till att skadan uppkommit. Har någon av grov oaktsamhet medverkat till uppkomsten av den personskada han lidit, kan ersättningen nedsättas eller förvägras enligt vad som är skäligt med hänsyn till omständigheterna. I 3 mom. föreskrivs det att om en person- eller egendomsskada har inträffat när den skadelidande befunnit sig i ett fordon som olovligen tagits i bruk och den skadelidande visste eller borde ha vetat att fordonet tagits i bruk olovligen, betalas den skadelidande ersättning från fordonets trafikförsäkring bara av särskilda skäl.

I ett bemötande som gavs med anledning av försäkringsbolagets anhållan om utlåtande ansågs det att försäkringsbolagets förslag om avvisande av ersättningsskyldighet bör avslås. I bemötandet konstaterades bl.a. följande: Motorcykeln hade stått på gårdsplanen till mc-föraren B:s egnahemshus när A hade kommit dit. När B erbjöd sig att skjutsa A till apoteket med motorcykeln hade A kunnat lita på att det var fråga om mc-förarens egen motorcykel eller åtminstone en sådan motorcykel som mc-föraren hade lov att köra. A hade ingen möjlighet att på ett tryggt sätt lämna motorcykeln när den var i gång. A försökte bara hålla sig kvar på motorcykeln för att inte bli skadad. A medverkade inte till händelseförloppet på något sätt, i stället råkade han i egenskap av en i själva verket helt utomstående person in i en situation där mc-föraren flydde undan en polisbil och äventyrade trafiksäkerheten.

NÄMNDENS UTLÅTANDE

Enligt 1 § 1 mom. i trafikförsäkringslagen (279/1959) ersätts från trafikförsäkringen en skada som i följd av motorfordons användning i trafik åsamkats person eller egendom. 

I 7 § 3 mom. (1144/2002) i trafikförsäkringslagen föreskrivs det att om en person- eller egendomsskada har inträffat när den skadelidande befunnit sig i ett fordon som olovligen tagits i bruk och den skadelidande visste eller borde ha vetat att fordonet tagits i bruk olovligen, betalas den skadelidande ersättning från fordonets trafikförsäkring bara av särskilda skäl.

Enligt 4 § 2 mom. i lagen om trafikskadenämnden (441/2002) kan nämnden ge allmänna tillämpningsrekommendationer i ärenden om ersättning enligt trafikförsäkringslagen och i principiella frågor om tillämpningen av trafikförsäkringslagen. I syfte att förenhetliga praxis i ärenden som gäller ersättande av trafikskada har trafikskadenämnden meddelat normer och instruktioner som den har beaktat vid sidan av den framlagda utredningen när den gett sitt utlåtande.

Enligt nämndens instruktioner är passageraren skyldig att ta reda på om ett fordon har tagits i bruk olovligen eller ej. Det är fråga om en grund som begränsar ersättningen, därför ska den som vägrar betala ersättning visa att en grund för att vägra att betala ersättning existerar i det aktuella fallet.

Nämnden konstaterar att omfattningen hos passagerarens utredningsskyldighet i en enskild situation som hänför sig till påbörjande av körningen är beroende av omständigheterna kring påbörjandet av körningen. Det är nödvändigt att bedöma från fall till fall huruvida passageraren visste eller borde ha vetat att fordonet tagits i bruk olovligen. I det här fallet har knapphändigt med utredning om omständigheterna lagts fram. Körningen hade påbörjats på B:s gårdsplan där motorcykeln hade stått. Det har inte ens hävdats att B skulle ha startat motorcykeln på ett sätt som avvek från det vanliga, och ingen utredning har heller lagts fram om andra omständigheter utifrån vilka passageraren skulle ha kunnat börja misstänka att fordonet möjligtvis hade tagits i bruk olovligen, med anknytande skyldighet för passageraren att mer ingående ta reda på hur det förhöll sig med rätten att använda fordonet. I stället har det uppgetts att B redan en längre tid hade haft hand om motorcykeln, vilket skulle ha stärkt antagandet att han hade rätt att använda den. Försäkringsbolaget har inte anfört några omständigheter som skulle visa att A visste eller borde ha vetat att B inte hade lov att ta motorcykeln i bruk. Således är det på denna grund inte möjligt sänka eller förvägra den ersättning som ska betalas till A.

Enligt B hade A under körningen gjort rörelser som störde körningen. B har dock inte berättat att det här skulle ha varit fallet i avkörningssituationen eller strax före den. Inte heller har någon annan utredning lagts fram om att avkörningen skulle ha berott på A. Därför kan det inte heller anses att A förorsakade skadan av grov oaktsamhet så som sägs i 7 § 1 mom. i trafikförsäkringslagen. Därmed kan ersättningarna till A inte sänkas på den grunden heller.

Nämnden var enig.

Föredragandens promemoria

Enligt ett bemötande som A:s ombud avfattat hade motorcykeln stått på gårdsplanen, när A kom till mc-förarens egnahemshus. När mc-föraren erbjöd sig att skjutsa A till apoteket med motorcykeln hade A enligt bemötandet kunnat lita på att det var fråga om mc-förarens egen motorcykel eller åtminstone en sådan motorcykel som mc-föraren hade lov att köra. I bemötandet motiveras det emellertid inte vad denna tilltro skulle kunna grunda sig på.

Enligt nämndens gällande normer och instruktioner är passageraren skyldig att ta reda på om ett fordon har tagits i bruk olovligen eller ej. Det betyder att passageraren beroende på omständigheterna kring påbörjandet av körningen ska förvissa sig om att föraren har tillstånd att påbörja körningen. Normalt räcker det som utredning att passageraren frågar föraren om saken.

I bemötandet och i ärendet som helhet har det lagts fram mycket knapphändig utredning om de omständigheter som rådde. Det är fråga om en bedömning av god tro. Enligt vad B berättat under ett förhör kände A och B varandra från förr. A kom till B med föremål som B skulle förvara. C hade överlämnat motorcykeln till B för att B skulle reparera den, men inte gett B lov att köra med den. Enligt B:s förhörsberättelse hade B haft motorcykeln ”allra högst ett par månader”. Det var inte fråga om en provkörning i anslutning till reparation, och något sådant har inte heller påståtts. Tillstånd att utföra en provkörning hade inte heller getts. Det var inte fråga om ett nödläge och inte om otillräknelighet, och A var passagerare av fri vilja. B berättar att han hade sagt till A att A skulle kunna åka till sjukhuset med den motorcykel som B ”hade”. I det naturliga umgänget mellan B och A skulle motorcykelns ursprung och användningsändamål ha framkommit under ett samtal också utan någon uttrycklig förfrågan. Motsatt tolkning är främmande för allmän livserfarenhet. Saken diskuterades inte eftersom A var virrig. För att befria sig från ansvar kan A inte på goda grunder hänvisa till ett eventuellt berusningstillstånd som han själv hade framkallat och inte heller till att motorcykeln inte ens hade diskuterats. Eftersom saken inte diskuterades under de omständigheter som rådde i det berörda fallet är det fråga om en situation som kan jämställas med medveten risktagning. Således uppfylls kravet att A visste eller borde ha vetat att användningen var olovlig. A:s personskada uppkom medan A var passagerare på en motorcykel som hade tagits i bruk olovligt. Inte heller finns det några särskilda skäl att betala ersättning, därför bör ersättning från trafikförsäkringen inte betalas.