Julkaistut lausunnot

Vanhemmat lausunnot

Julkaistut lausunnot

Användning i trafik. Ansvarsgrund. LV05/990

X hade stigituren personbil som stannat på en busshållplats, varvid hon hade vacklat till, fallit ner från vägrenen i ett djupt dike och ådragit sig svåra skador. X yrkade ersättning för sin personskada från trafikförsäkringen.

Försäkringsbolaget ansåg att det var fråga om ett olycksfall som inte skall ersättas från trafikförsäkringen. Enligt bolaget stödde utredningen kring skadan inte uppfattningen att Xskulle ha ramlat rakt ner i diket från bilen på så sätt att det första steget skulle ha vidrört bilens tröskel och det nästa redan skulle ha resulterat i att hon störtade ner i diket. Skadankandärmed inte bedömas ha orsakats av motorfordonets användning i trafik. Bolaget avvisade X:s ersättningsanspråk.

Nämnden konstaterade i sitt utlåtande att en skada som till följd av motorfordons användning i trafik åsamkats person eller egendom ersätts från trafikförsäkringen, enligt 1 § i trafikförsäkringslagen (279/1959). Enligt 4 § i trafikförsäkringslagen utgår ersättning för trafikskada, om inte något annat bestäms nedan, från motorfordonets trafikförsäkring, vare sig någon är personligen skadeståndsskyldig på grund av fordonets användning i trafik eller ej.

Huvudregeln är att en skada som motorfordonets användning i trafik har medfört ersätts enligt principen om objektivt, alltså s.k. strikt ansvar. För att ersätning skall betalas räcker det att skadan är en följd av att motorfordonet använts i trafik. Av betydelse för avgörandet av det aktuella ärendet är därmed frågan om detkanvisas att den omständigheten att X ramlat i diket har ett sådant orsakssamband med fordonets användning i trafik som krävs för uppkomsten av ersättningsansvar. Bevisbördan för förekomsten av ett orsakssamband ligger på den som yrkar ersättning, i detta fall alltså X.

Instigning i respektive urstigningurett fordon är olika former av användning av fordon i trafik.Omhärvid uppkommer en skada som har ett orsakssamband just med instigningen i eller urstigningenurfordonet, ersätts den såsom varande en följd av användning av motorfordonet i trafik. I vedertagen ersättningspraxis för trafikskador har det ansetts det tidsmässiga sambandet med användningen av fordonet i trafik upphör när personen efter att ha kliviturfordonet har hunnit ta steg och därefter faller.

I det aktuella fallet hade X suttit i baksätet på en personbil med två dörrar. På grund av att X hade varit illamående hade Y som kört bilen stannat på en busshållplats, varvid X hade stigiturbilen.

Utgående från de till buds stående redogörelserna för händelseförloppet, fotografier som tagits på skadeplatsen och särskilt en utsaga av den person som hade suttit framtill bredvid föraren och hjälpt X att ta sigurbilen ansåg nämnden det vara utrett att X, som varit kraftigt berusad, hade stigiturbilen och börjat gå mot vägrenen. Såledeskandet med stöd av vedertagen ersättningspraxis inte bedömas att något orsakssamband råder mellan urstigningenurbilen och störtandet ner i diket. Det faktum att X ådragit sig skador är därmed inte en följd av användning av motorfordonet i trafik, och skadan skall inte ersättas från trafikförsäkringen.

Nämnden var enhällig .